Om Jennie Ståhl: Din väg till hållbar förändring

Min resa har bestått av nyfikenhet från allra första början – och som en konstant följeslagare. Den har ibland ersatts av rädsla och skydd, men jag återkommer alltid till viljan att förstå mer.

En nyfikenhet efter mening, riktning och samklang –

mellan det jag känner och det jag gör,

mellan hjärta och hjärna, mellan levande ting och för levande ting.

 

Under perioder i livet har jag erfarit en djup klarhet.

En total samstämmighet där hjärta och hjärna är helt i samma lag,

och mina yttre handlingar går i samma riktning.

Jag vet hur det känns när struktur och intuition samspelar över tid.

Hjärtat har alltid visat vägen i varje val och handling.

Den erfarenheten bär jag med mig.

 

Men jag har också erfarit hur det känns att bära mycket. Länge.

Ansvar. Omsorg. Förväntningar. Kamp.

Vilja. Tålamod. Riktning. Rädsla.

Kärlek som vill visa vägen, men där system gör att den behöver anpassas.

 

Det har också funnits en tid då ett av mina barns beteenden

blev så svårt att bemöta med hjärtat närvarande

att rädslan tog över.

Jag kände total maktlöshet.

Ett genomgripande misslyckande.

Som om allt jag byggt föll samman.

 

Det fanns stunder då jag upplevde det som ett svek gentemot honom –

att jag inte fanns där såsom han behövde,

att jag inte förmådde bära allt för att göra honom trygg och säker.

Den känslan skar djupt.

 

Hjärtat har ändå lett mig.

Trots att tvivlet ibland varit starkt.

 

Den nya startpunkten kom inte som ett dramatiskt fall,

utan som en inre utmattning.

En punkt där min inre kapacitet var på tomgång,

där rädslan tog större plats än tilliten,

där den emotionella närvaron jag tidigare kunnat vila i

inte längre var självklar.

 

Men även i det fanns hjärtat –

en stilla röst som påminde mig om vad som verkligen var viktigt,

och som gav mig styrka att hålla riktningen,

om än långt ifrån det engagemang som drivit mig innan.

 

Jag vet hur det känns när lösningarna tar slut.

När empatin göms bakom försvar.

När viljan är stark men kroppen säger stopp.

 

Att vara förälder till barn som inte självklart passar in

i skolans eller samhällets normer

har varit en av de mest formande delarna av mitt liv.

Det har varit otroligt krävande, stundtals väldigt ensamt och fyllt av ansvar.

Men det har också öppnat mig för något större.

Lärt mig att bakom varje beteende finns ett behov,

bakom varje reaktion, en verklighet som ännu inte fått språk.

Och alltid har hjärtat lett mig att se det,

att stanna kvar och agera utifrån det, även när det var svårt.

 

Samtidigt har jag arbetat i verksamheter som stöttar barn och föräldrar i liknande situationer.

Där har jag stått i spänningsfältet mellan system och individ,

mellan struktur och mänsklighet.

Jag har sett hur avgörande ett genuint möte kan vara –

när någon verkligen ser och stannar kvar.

Och även där har hjärtat styrt –

i mina val, i mitt sätt att bemöta, i min förmåga att lyssna.

Jag har också sett att vi behöver vara fler i det arbetet,

för att stå stadigt när någon faller.

 

Min egen transformation har inte handlat om att återvända till något som varit,

men ibland har egot trott det.

Det har handlat om att växa sig friare.

Att långsamt växa ur rustningar som inte längre behövs

och använda mina resurser till nya syften.

Att släppa det som en gång skyddade men senare begränsade.

Att hitta nytt – och samtidigt landa i det som är fundamentet i mig,

som behöver guida alla våra val – vårt hjärta.

Till den samklang mellan hjärta och hjärna som jag vet är möjlig. För alla.

Och alltid låta hjärtat leda vägen, även när vi tvivlar.

 

Jag själv – nu med större ödmjukhet.

Större djup.

Mer insikt.

Ibland fortfarande med närvarande sorg.

Men framförallt med ett ännu starkare driv

att våga tro och satsa på det som jag ser behövs

och där mitt hjärta är.

 

Jag kan idag relatera till både klarheten och när det känns som allt rasar samman.

Till styrkan och maktlösheten.

Jag vet hur det är att bära –

och hur det är att längta efter att bli buren,

och att acceptera att det tar tid att bära sig själv igen.

 

Till dig som kund:

Jag delar detta med dig för att ge en inblick i hur mitt arbete och mitt engagemang formas av erfarenhet, närvaro och omsorg.

Mitt mål är alltid att möta behov med värme, tydlighet och respekt,

och tillsammans skapa en hållbar process som fungerar för alla inblandade.

 

Det är där jag står idag.

I rörelse.

Med hjärtat i handen.

Redo att stötta, ge förutsättningar för att kunna hålla ram, flexibilitet och hjärta – i tryggare samspel.

 

Med värme,

Jennie